Sista akten

Idag är min sista dag på Utsiktsvägen. Sista akten, kan man kalla det. För imorgon går flyttlasset. Det blev inte som jag tänkt mig här. Inte heller dit jag är på väg. Jag ville ha ett hus på landet eller ett hus vid havet. Jag hamnar i en lägenhet nära stan, nära motorvägen. Jag är en av de första i min bekanskapskrets som hakade på aktion "skriet från kärnfamiljen". Jag var den första att hångla, den första att prova på att röka, den första med att dricka mig full, den första att bli av med oskulden. Låg i täten med att skaffa barn, och ligger i täten med att nu "skilja mig."
Att vara på flykt har varit genomgående i mitt liv, och i slutändan har jag alltid velat att flykten bara ska vara en utflykt, och att det finns en väg tillbaka. Nu gör det inte det. Vi är överens och går skilda vägar, som vänner. Det är svårt att komma ner på jorden när man aldrig har varit där.
Kvällen, helgen och min tid i det fina huset vid havet fick en perfekt avslutning i alla fall. En båtfärd i Daniels nya, fina båt, ut till Kalvö i Onsalafjorden, följd av picknick, och Anton som körde båt själv för första gången i sitt liv. Jag har aldrig kört båt, men var glad att få följa med.
"Mamma, varför ville du flytta?" frågade Anton.
Det är svårt att svara på det. Och även om svaret att både Mamma och Pappa ville det är sant, så ska en sexåring inte behöva höra det. Men nu är det så. Det är jag som ger mig av. Jag som får "börja om på nytt". Jag som får skapa ett nytt hem där ingen annan har varit och kan forma det som jag vill. Men det är också jag som sitter och gråter framför datorn och tänker att det kunde lösts på annat sätt. Men inte just nu.

"Du ska hålla käften annars käkar jag dig till middag"

Vad hände med min lilla, blyga lintott? För mycket skit på TV, kanske?

"Du ska inte vara så kaxig, annars äter jag upp dig och så får du vara bebis i min mage i nio månader igen".
"Nej, mamma, man kan ju inte äta upp barn. Bara människor":

Finaste kommentaren

"Harald. Så var det för mig också när jag var liten. Och jag har inte ens haft någon storebror som berättat hur det är".

Bröderna satt och lekte på golvet i Antons rum och Harald var lite ledsen för något. Underbart lyckorus kände jag. Och vilken omtänksam femåring jag har sen!

Tiden går

Vilket långt uppehåll jag haft nu igen. Jag fattar inte alla som uppdaterar sig överallt flera gånger om dagen. De dagdrömmer inte så mycket som jag. Idag fick jag inte ett skit gjort på jobbet, jag bara gick och smålog och tänkte på min härliga tjejhelg. Fler sådana!

Annars har vi haft projekt avlusning här och Anton gillade att leka Madicken och sjunga "vi badar våra pippor", lite småutflykter och gjort tappra försök med att förlänga sommaren. Nu är det verkligen höst, men det gör inget. Jag älskar hösten, absolut bästa årstiden!!

En trötter man

Det är alltid lite kul att springa på gamla flirtar. Ja, under förutsättning att de inte får dig knäsvag, men det är bara en som alltid kommer att få mig sådan och honom ser jag aldrig. Nej, man får sig en liten nostalgi- och egotripp och klär sig in i rollen som den där fräscha och medvetna 25-åringen igen, som till och med gick förbi VIP-kön på vissa ställen i stan och som personalen på NK glatt fjäskade för, och som var utbjuden på flera dejter i veckan. Vissa män föll mig i smaken, andra inte. Jag föll vissa i smaken, andra inte. När de inte föll mig i smaken brukade jag säga det efter ungefär två-tre oskyldiga dejter på stan. En av dem som jag bara inte var redo för träffade jag i början av min singelperiod (jag hade precis genomgått en slitsam process med en annan) meddelade jag läget över en fika på Condecco. Svaret var: "Inte nu igen, jag är trött på den här skiten." Det visade sig att hans senaste flamma också inte kunnat gå vidare och att tajmingen var ett hinder. Han fortsatte att sms-a,och fråga "om det var läge nu då". Då blev jag anti. Han träffade en annan, som han idag har två barn med. När jag hörde att han hade träffat någon och såg dem tillsammans på avstånd skickade jag ett meddelande och skrev att jag var jätteglad för hans skull och att jag vet att han hade varit perfekt för mig, men det var verkligen tajmingen och sviterna från mitt ex som gjorde att jag bara inte kunde gå vidare. Han skrev tillbaka att det var synd och öste komplimanger över mig. Sedan kom fyllesamtal något år senare när jag var fortfarande singel. Jag tyckte inte det var lämpligt för han hade tjej. Något år senare hörde han av sig igen och då hade jag träffat en. "Du var snabb i vändningarna, kunde du inte sagt något? Jag är trött på den här skiten". Frågetecken liksom, men jag tänkte inte vidare på det. Igår, på Kungsmässan, kom han med ett barn, jag med Harald. Han var jättefin, nu som då. Jag log och skulle precis säga hej när han vände bort blicken. Hur länge får man vara trött egentligen efter en middag, en fika och en vinkväll och max tre pussar? Han måste verkligen vara jäkligt trött, helt enkelt. Eller så är det jag som ser jäkligt sliten ut nio år senare..?

Veckan som gått

Anton har tappat en tand. Först av alla på dagis också, minsann!

Tittut i gluggen!

 Underbara Carolina fick sin fantastiska Daniel och det firades med en oförglömlig tillställning i Långedrag.

Vackraste brudparet

Stranden här i trakten har faktiskt fått en chans även om Halmstad alltid smäller högst. Det kanske inte smällde här, men det glimmade. Anton hittade ett musselskal med pärlor i. Det är mammaspojk, det ;)!!

Allt som glimmar är inte guld, men det kan duga åt Mamma för det...

Bohuslän levererar

Så vackert och så mysigt det är i Bohuslän! Har haft löjligt härliga dagar med krabbfiske, god mat, mys med 13 barn och dessutom gått vilse i smapskogen där med ett gäng kantareller som jag var väl värd.