Sista akten

Idag är min sista dag på Utsiktsvägen. Sista akten, kan man kalla det. För imorgon går flyttlasset. Det blev inte som jag tänkt mig här. Inte heller dit jag är på väg. Jag ville ha ett hus på landet eller ett hus vid havet. Jag hamnar i en lägenhet nära stan, nära motorvägen. Jag är en av de första i min bekanskapskrets som hakade på aktion "skriet från kärnfamiljen". Jag var den första att hångla, den första att prova på att röka, den första med att dricka mig full, den första att bli av med oskulden. Låg i täten med att skaffa barn, och ligger i täten med att nu "skilja mig."
Att vara på flykt har varit genomgående i mitt liv, och i slutändan har jag alltid velat att flykten bara ska vara en utflykt, och att det finns en väg tillbaka. Nu gör det inte det. Vi är överens och går skilda vägar, som vänner. Det är svårt att komma ner på jorden när man aldrig har varit där.
Kvällen, helgen och min tid i det fina huset vid havet fick en perfekt avslutning i alla fall. En båtfärd i Daniels nya, fina båt, ut till Kalvö i Onsalafjorden, följd av picknick, och Anton som körde båt själv för första gången i sitt liv. Jag har aldrig kört båt, men var glad att få följa med.
"Mamma, varför ville du flytta?" frågade Anton.
Det är svårt att svara på det. Och även om svaret att både Mamma och Pappa ville det är sant, så ska en sexåring inte behöva höra det. Men nu är det så. Det är jag som ger mig av. Jag som får "börja om på nytt". Jag som får skapa ett nytt hem där ingen annan har varit och kan forma det som jag vill. Men det är också jag som sitter och gråter framför datorn och tänker att det kunde lösts på annat sätt. Men inte just nu.