Jag var med om en olycka för ett par veckor sedan. Jag blev påkörd framifrån av en bilist som fastnat i en lastbil framför och när denne till slut kom loss slog bilen runt och sladdade i 180 grader och körde rakt in i mig.
Det var obehagligt och det tog tid för mig att reagera och ta in vad som egentligen hände. Ovanstående ordspråk är rätt passande för det perspektiv som man får när något sådant inträffat. Jag har alltid bråttom, är alltid på väg och alltid för sen. Men denna gång var det inte mitt fel. Jag höll inte ens på att mixtra med radion, som jag brukar.
Jag är bara väldigt glad att jag hade Daniels bil, som är ännu säkrare än min, och att inte Harald var med för han har sin bilbarnsstol vid passagerarsätet och den delen av bilen var som värst förolyckad.
70-talist, småbarnsmamma som håller på att bli vuxen. Har hjärtat på det rätta stället men ibland fokus uppe i det blå. Vill leva i nuet men längtar till framtiden och är lycklig för allt som varit. Skriver om min vardag, oftast med oslipad fasad, en glimt i ögat och tusen tankar.
Populära inlägg
-
Idag ömmade det på benet när jag bara trädde på strumpbyxorna. Det var galet ömt. När jag kom till jobbet började jag känna lite domningskän...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar