Kvinnor har en fantastisk instinkt. De hittar allting, bara det inte finns framför näsan på dem, sade Oscar Wilde

Hur dråpligt är det inte då? Här har jag gått i skogen och letat (visserligen ibland med barnvagn i terrängen, men ändå...) och tagit avstickare när jag varit ute och joggat för att hitta dem, och så var de här! Här, i vår trädgård alltså! Jag fick panik över hur det såg ut i trädgården och bestämde mig för att jag och Anton skulle röja upp efter att vi lirat lite boll, och där, under gamla bräder och någon ful plastlåda, bredvid den avsågade björkstubben hittade vi ett gäng stora kantareller! Tre liter blev det. Lycka! Dråpligt, men grymt goda kvällsmackor kvällen före mitt nya jobb. 

Ja, visst är det maskrosblad mitt bland kantarerllerna!! Usch, men när altanen är helt klar plus dräneringen så kanske vi hittar fler skatter. Har ju knappt velat vara där tidigare utan att bli trött med allt bråte...

Fångat dagen

Och njutit av lilla Harald. Vi hade en alldeles egen fikadate på Espresso House. Mysigt värre.

Föräldramöte

Jag tror att personalen på Antons dagis önskar att jag inte kom idag eftersom jag har varit så gnällig mot dem, men jag kommer att dyka upp. Förra onsdagen var det ingen pedagog som ens sa "hejdå" till honom när han gick ut när jag kom. Jag stack själv in huvudet och vinkade. På torsdagen syntes heller ingen vuxen till vid hämtning. Kass koll. Tur att ingen har hämtat fel barn som man har läst om i tidningarna.

- Vad har du lekt idag?
- Jag har lekt själv. Det var ingen som ville leka med mig. Jag sa "ja", men de sa "nej".

-Varför är han inte med i killgänget?
-De har ju känt varann längre. Och han är ju inte direkt så framåt själv heller.

Frågorna har varit mina. Svaren Antons respektive en pedagogs. Jag är missnöjd. Riktigt bedrövad eftersom vi inte bytte. Jag ska försöka vara snäll ikväll. Jag och en annan ny tjejs mamma tycker lika. Kass koll. Detta måste bli bättre.

Lyckofynd och egna oaser

Jag skapar mina egna små ¨mysvrår" som ett litet barn som bygger kojor. Jag tänker bli bättre på att förbättra hemmavid och göra vad jag kan för att skapa själ till det hus som jag bor i och önskar att jag inte bodde i. Efter att jag varit på massage inne i stan tog jag en nostalgisk omväg till mina gamla kvarter i Majorna och stannade förbi en antikaffär och där var den, den gamla kistan som jag letat efter.

 

Såå vacker. Lycka! 

 "Äntligen! Min skattkista", ropade Anton. 

Kanske inte riktigt var tanken, men den kan alltid blir förvaringsutrymme till små skatter som han har gjort och minnesgrejer från killarnas småbarnstid. 

Fyndade även en gammal LP-skiva med en gammal favorit som faktiskt är begraven tvärs över antikaffären i fråga samt min gamla lägenhet. Japp, sanning. Alltid älskat Afzeluis. Står som en tavla på mitt fina loft nu.

En gammal hederlig LP-skiva. Håller tummarna att jag lyckas blåsa liv i LP-spelaren

Vad härligt! Att handla kläder ger mig ofta ångest, och det har jag slutat med. Det är tillfälliga lyckokickar och jag har redan alldeles för mycket. En runda på ett klädvaruhus ger en mer märknar och omedelbar förändring än vad lite soulsearching eller  shopping för hemmet gör. De flesta i vardagen är så stressade och har ändå så fullt upp att de inte har tid att "se" en människa utan kategoriserar gladeligen in dem i olika typer med tillhörande intressen, preferenser, sociala liv och ekonomisk situation utifrån enbart de kläder som bärs. Vill man märkas och förnya sig själv och få några minuter i rampljuset är en ny, hyfsat exklusiv kappa perfekt. Jag tjatar ofta om detta. Ändå har jag svårt att leva som jag lär. Tills nu. Det är verkligen stopp på nya kläder till Sofie. För hela kvarvarande del av 2011, och eventuellt längre. Jag har så sjukt mycket gamla men ändå nya (vissa oanvända) slit- och slängkläder och det är ogynnsamt för miljö, ekonomi med mera. Och i den ångestfyllda vardag som har ägt rum under hela våren har jag ägnat löjligt mycket tid och pengar åt nätshopping för att förflytta mitt fokus. Till slut blir det ändå bara att jag slinker i min randiga klänning (reafynd på 50 spänn) eller slitna Sevenjeans och någon svart t -shirt till.

Detta var det sista jag handlade till mig själv innan shop-stoppet. Min älskade Gretaklänning i siden (också ett rea-fynd och oanvänd) men den hänger som en tavla tills den får lov att hänga på mig. Det var tänkt ikväll, för jag ska på bröllopsfest till Marie och Martin (ska bli så underbart roligt). Men det regnar ju. Den får fylla funktionen av en sol tills nästa tillfälle kommer. Kan ju vara bra med en liten sol inomhus nu när vi går mörkare tider till mötes. Så kan den få lufta sig till våren istället. Ojoj, undrar hur det här kommer att gå, men det är mycket roligare att inte bara handla förbrukningsvaror till sig själv. Önska mig lycka till.

Min vackra höstsol som lite höstterapi nu när det mörknar

En dag att glömma

Igår var det inte min dag och verkligen inte idag heller.
Jag kunde inte sova inatt och vet att jag tittade på klockan vid tre och insåg att jag inte hade somnat. En massa olika tankar vred runt i mitt huvud, som: "Tänk om jag inte klarar av mitt nya jobb?" "Tänk om Anton aldrig kommer att trivas här?" "Tänk om alla mina val här i livet bara leder till en karma av skit?" "Tänk om Harald aldrig blir frisk?" osv. Harald ja. Då började han vråla hysteriskt, klockan tre. Jag tror det tog en timma att få tyst på honom. Sen somnade vi. Och vaknade fem och somnade om, och vaknade sju. Och gick upp.

Bildbevis 1, icke-välmående och icke-censur

Med  posten kom sedan en påminnelse ang felparkering. Problemet är bara att jag inte fått någon första anmärkning och det står ingen utfärdare, och nu måste betala in med ränta för att inte få en betalningsanmärkning, och sedan kan de behandla ärendet.
Inte så farligt, men när vi ändå behandlar ämnet bilar så ägde det lite hektiska diskussioner i samband med matning av Harald så Daniel råkade köra av vägen och vi landade i ett dike. Det kunde ju gått värre men jag blev riktigt skärrad och det gör superont i nacken (kan bero på dålig sömn). Vi körde i alla fall i diket och upp igen på något vänster med batmobilen.

 

Bildbevis 2. Nej, inget regn. Dike var det, ja!

Sist men inte minst så är jag orolig över Harald. Riktigt orolig. Han har sådana smärtor att han skriker nästan hela nätter. Läkarna slarvade i lördags på Halmstad akuten och upptäckte inte hans öroninflammation. Det gjorde läkaren på privatkliniken Amadeus, tre dagar senare, efter att tant Lena på Halmstadakuten skällt ut mig och hänvisat mig till Nyhem som hänvisade mig till Amadeus, "för den tillhör mina föräldrar" (Ok, jag flyttade hemifrån när jag var 16. Tillbaka igen och flyttade för gott vid 20). Harald fick pencillin men han skriker hela tiden och det hjälper inte ens med napp och närhet.  Imorgon blir det Närakuten om han inte är bättre. 

Imorgon, ja, just det. Daniel ska på Way out West tillsammans med mina vänner,och jag har barnen själv heeeela helgen. Hoppas Harald är bra till dess och inte hittar ännu högre toner. 

På tal om Daniel så informerade han mig om att vi skulle ta något blanco-lån. Då blev jag arg. Och sen såg jag katten utanför. Då brast det. Katten alltså! Nu ska jag sova och hoppas på att det är MIN dag imorgon. Förtjänar jag inte det? I alla fall förtjänar Harald en bättre dag.

Hittekatt

Vem har lämnat en hittekatt utanför vårt hus? Den är ca två-tre månader gammal, randig och väldigt sällskaplig och kelig. Tyvärr alldeles för kelig för den vill komma in till oss. Den har tydligen strukit här i flera dagar nu och sitter och hänger på vår trapp ännu. Jag skulle så gärna släppa in den och göra den till del av vår familj men Daniel tycker inte om katter utan föredrar hundar. Jag älskar katter och är helt förtvivlad över att ett kattliv anses så lite värt. Hade jag varit ett djur skulle jag vilja vara en katt. Egensinnig, viljestark, listig och smidig och värdefull. I högsta grad värdefull.

Jag minns när jag kom till dig den sommardagen. 
Jag var din katt, och du älskade mig. 
Jag älskade dig och jag litade på dig. 
En dag när det var kallt packade ni bilen full.
Jag fick inte följa med och du grät.
Jag fortsätter att komma till din trappa och väntar, väntar på att du ska komma tillbaka.
Det har regnat och blåsit, men jag  sitter  här.
Min päls fryser fast vid trappan och jag väntar, väntar och längtar och inser att du inte kommer. 
Jag kan inte röra mig och väntar på döden. 
En hemsk död. En sommarkatts död.

Dikten publicerades i Kalle Anka 1988. Jag var tio år då. Jag minns att jag grät när jag läste den, och även nu.

Snälla, snälla! Kom och hämta er katt!

Tall Ship Race som Liseberg

"Nästan som Liseberg" utbrast Anton när vi kom till Kids Zone efter att ha promenerat längs med kajen och jag försökt titta på de vackra skeppen som kommit från hela världen till Halmstad, och springa efter en ivrig, rastlös 4-åring. 

 Men så bra det var! Förutom karuseller och godisförsäljning, all god mat och ett och annat krimskramsställe så fick barnen ägna sig åt skapande. En båt, en skatt, skattsäck (se nedan, killen syr seriöst!!) och skattkarta kom vi hem med. Gratis och helt underbart!

Tack till härliga Mjällby konstmuseuem som anordnade detta! Mycket bättre än karuseller och sockervadd. Vi bor ju nästan vid Liseberg ändå. Eller var det i min värld? Ja, just det, det var ett tag sedan jag bodde på Johanneberg. Men ändå... Tack!! Blir så lycklig av att se barnen pyssla. Hoppas bara att barnen blir det också ;).

Semester från semester

Semestern är här och vädret är vackert. Vi har badat och umgåtts och ätit gott. Jag har löptränat och sovit och haft mycket kvalitetstid med barnen. Aldrig hade jag väl trott att Halmstad skulle vara min energikälla. Jag ville alltid bort därifrån när jag bodde där. Nu är det som en enda energiläckage så fort jag åker därifrån. Hur konstigt är inte det? Och nej, jag har inte alls bott under samma tak som föräldrarna utan i deras stuga. Men nu är jag trött igen, och imorgon väntar en snabbis till Bohuslän. Bäst att piggna till då. Eller är det mitt eviga flängande månne som gör mig trött?