Oops

Mjölken i yoghurten istället för i kaffet. Det kallar jag laktosbomb. Och det kallar jag trött. Men nu har jag fått mitt kaffe i alla fall. Tur att jag är föräldraledig imorgon igen..;)

Oops! I did it (again?). Nästan som Britney, fast jag gör en bättre häst...

Migrän

Får jag ibland i tid och otid. Mest i otid och kasst läge. Hoppas den är borta imorgon för hela högra delen av skallen vill sprängas i bitar och jag vill kräkas. Inte kräkas nu, inte. Men då kanske skallebanken går över, vem vet? Jag får det en gång i månaden, typ. Och inte när jag är bakis. Så nej, det är inte ens ett kvitto på en rolig kväll, bara ett kvitto på kassa gener eller kasst leverne, det överlämnar jag till forskarna och specialisterna så de får något att göra. Googlar sönder datorn gör jag ändå så det räcker. Godnatt!

Julen kom och gick

Och bäst med den var nog julkalendern och alla presenterna som JAG fick. Ja, ok, och att se mina helt exalterade barn öppna sina paket. Tomte hade vi även en som kom på besök, men Anton trodde att det var min morbror. Vad de kan få för sig när de är 4,5 år!

Lille Harald var rädd för tomten och ville bara ha "Mum-mum"

Julkalendern

"Mamma, du ser ut som direktörskan", säger Anton när jag har på mig en kjol med underkjol.
Coolt, tänkte jag och satte på mig två kjolar till. Sedan lekte vi julkalendern all in, och Anton var Kurre och Harald var Blanceflor med sina lockar. Min kollega tyckte förklaringen till varför jag var uppklädd som en 1700-talsprimadonna var lustig. Konstigt, tycker jag.

Städa? Då flyttar jag.

"Men vad i all världen är det ni gör? Vi ska ju städa nu, Anton".
"Vi ska flytta till Halmstad. Till Mormor och Morfar när du säger sådär. Här är alla grejer som vi ska ha med och packa ner."

Kul lek. Det blir till att städa utan hjälp idag. Kul att Haralds hals är bättre och bättre även om hans ögon glittrar lite mindre än vanligen, men det finns ju ljusstakar och glitter i huset som kompenserar det. Mindre kul när Anton försvann och gömde sig i tio min, och vi letat igenom hela huset (trodde vi) och Daniel sprang ut och letade. Jag var nära att ringa svarthjälmarna. På riktigt.

Inte bara propparna i duschrummet som är felplacerade

Idag ömmade det på benet när jag bara trädde på strumpbyxorna. Det var galet ömt. När jag kom till jobbet började jag känna lite domningskänslor i benet och i hålfoten, lite lagom stickande och ömsom bedövande. Så kollade jag lite väl mycket på doktor google och blev illamående för mycket stämde. Jag ringde till slut till vårdcentralen som kallade in mig. Det kändes riktigt dumt eftersom jag har lite hypokondriska drag, men jag hade faktiskt en blodpropp. Snyggt, vad? Rödblått märke med en knöl innanför. Läckert, vad? Det är inte så illa i alla fall. Jag fick lite blodförtunnande så hoppas vi att det går över efter en vecka. Och, just det, det där färgade är blodkärl och små födelsemärken. Jag rakade benen i helgen, tror jag... Och vad bra, nu har jag lite perspektiv så nu blir mitt gnällande över proppskåpet i duschrummet (som vi ännu inte haft råd att åtgärda) lätt patetiskt. Benet är även en jävla felplacering!!



Sjuka mammor får sjukt roliga barn

"Harald! Jag som trodde vi var kompisar nu!"

Anton ropar frustrerat åt sin lillebror när han förstör hans tågbygge.

"Jag skulle vilja träffa den där tjejen någon gång. Hon ser så snäll ut. Jag gillar tjejer som ser ut så".

Anton om Marilyn Monroe.

"Jag kommer ihåg när Harald låg i din mage. Och kommer ihåg när jag låg i morfars mage"

Njaee, men så var det ju inte riktigt, vad...?


Hur roliga är de inte när de är fyra? Jag som är så sjukt rolig borde ju varit stå-uppare som barn. Fast sånt fanns ju inte på 80-talet.


Polare? Näha, inte idag, nä...