Flyttlasset har gått

Idag gick flyttlasset från Floda. Det känns ledsamt och jag har nog inte helt klart fattat att vi inte ska tillbaka till det huset för att bo där, utan det är enbart röj som gäller. Eller att det huset aldrig kommer att vara del av mitt liv igen. Gaah! Jag blir hyfsat lätt nostalgisk och jag gillar också att vara det, måste jag säga (men jag har inte gråtit än). Det ger en liksom tillfälle att drömma sig bort och att romantisera sådant som varit. Men det är bättre det än att vara bitter, så jag ser det positivt. Nu hoppas jag att vi kommer att älska Forsbäck.
Innan lasset gick spenderade vi dagen hos Antons bästis Viktors och hans fina mamma. Dem kommer vi att sakna mycket att ha bara 100 m bort, men vi kommer även att värna om att hålla kontakten med dem.

Därefter drog jag ner till Halmstad för att lämpa av barnen och tog en avstickare på vägen till fina makarna Andersson, som var husvakter i Haverdal. Tokmysigt att träffa Mirja och Martin men tok var just var det var när Harald kröp runt som en galning och Anton fick för sig att hoppa upp på deras ryggar.

Nu är det snart dags att knyta in och jag hoppas att jag slipper tokiga drömmar om att jag hoppar fallskärm naken. Hur stressad är man inte då när två mardrömsklassiker kombineras, alltså både nakendrömmen och falldrömmen? Fast frågan är om det inte är att föredra att falla näck än att hoppa fallskärm näck?

Har de tröttnat mån tro?

Vad  säger bilden? Ja, vad säger den om de här stackars små liven? Vad tänkte de innan de däckade? Vad sa de?

"Mamma. Vi har tråkigt."
"Mamma, du är långsam!"
"Mamma, vi är hungriga och har väntat jättelänge nu."
"Mamma! Vi vill hitta på nå't. Du skiter i oss. Nu tröttnar vi."

Varken så illa eller så kul var det. Men vi hade haft jättekul. Jag lovar. Ser så illa ut men jag bjuder det allra generösaste på den.  Vi var precis hemkomna från en lekstund i Lerum och Anton somnade om igen efter att jag burit in honom från bilen.
Och ja, Harald har äntligen fått en ny bilbarnstol nu. Eller nej, han får inget nytt utan han ärver av brorsan. Men om huvuvdet på sniskan väckte oro...

Och nej, de cognacsfärgade stövlarnaär inte ens tilltänka att likna Uggs så jag har inte tappat allt... alls. ;).

Ur kaoset föds barnslig kreativitet

Jag började med att skriva ett inlägg och försöka kortfatta hela hushistorien men när jag kommit1/4 var inlägget så långt att jag tog bort det. Bara segt att läsa och ännu mer tröttsamt att skriva. En annan dag, fick så ont i handen. Det är mina händer, eller hur? 

På tal om mina händer, spana in min lilla citattavla som jag har gjort med mitt handavtryck på! Jag utför nämligen saker allra sämst under tidspress, för då sätter jag mig och gör något annat istället. Något som jag inte brukar, som en tavla. (Ja, jag vet att det även är ett ordspråk för klavertramp, och jag kan jag bjuda på att det begåtts otaliga gånger, fast de återgår vi till en annan gång). Den är inte perfekt, jag vet. Det var därför en väninna till mig sade sig gilla den så mycket när hon beskådade den igår. Jag målade även en i nagellack när jag var gravid för att inte slösa så onödigt på miljön (och för det knappa experimenterandets skull när jag satt där med tjockmagen) och den blev lite poppig, måste jag säga. Så även denna. Jag vet att det skulle kunna vara en 10-åring som har gjort den men mina händer (återigen) skvallrar om något annat. Handen som egentligen ska symbolisera "fångandet" eftersom "carpe diem" betyder "fånga dagen" (kan väl ingen som är född på 1900-talet ha missat) kan ju även skvallra om min ålder, och kanske hela mitt liv för dem som kan läsa händer, jag kan det dock inte... Hursomhelst så var tavlan faktiskt tänkt som ett litet mantra och reminder för mig. Jag ligger absolut i elitklass när det gäller att tänka sen och då, men aldrig nu. För jag tror inte att jag har ett annat på banken som väntar på att tas ut. Behöver jag säga att jag kan behöva göra fler tavlor med kloka ord? Fast nu behöver jag verkligen packa. Får se om jag gör det. Eller sy om en jeansklänning som legat i lådan sedan förrförra hösten...?

Vill hyra lägenhet på livstid

Här skulle vi ha bott kvar, om vi varit smarta alltså. Sktihuset som vi har köpt har en massa fukt på fasaden och det klassades inte som dolt fel, och säljarna hade en säljarförsäkring som friskrev dem från allt. Det hade ju varit okej om det ändå klassats som dolt fel av försäkringsbolaget. Nu gör det inte det. Osis.

Det var som någon sa: "Man upplever två glada dagar som husägare. Den dag man flyttar in och den dag man flyttar ut. Det kan nog stämma. Nu är jag trött på gamla hus, jag vägrar att bli kvar länge i det "nya". Någon som sitter med en juste femma som uthyres i Göteborgstrakten? Alla...

Me against the clock

Ett hus ska tömmas, ett annat ska fyllas. Allt ska förändras men ändå flyta på som vanligt. Det är tråkigt att packa, det går långsamt. Jättesakta. Synd att inte klockan går lika sakta.

En vinnare, 39 förlorare...?

Himmel och pannkaka vad det ser ut här i all röran! Och inte minst lika rörigt har man det i skallen.... Nä, ingen bil såld idag, så vi har fortfarande tre. Häftigt om folk verkligen tror att vi lever lyxliv med  3 stora nya bilar och inte vet att vi är kraftigt belånade denna månaden också pga bil plus annat. Nåja...
Idag var jag med min stora kille på hans första träning, och det gick så bra. Att ett gäng 3-4-åringar bara ok-ar att vilt främmande människor ska leda dem i en timma (fast Mamma satt på läktaren, men det är bara första gången som föräldrarna får titta på).
-Mamma! Jag kom först, ropade han så att det ekade över hela salen när de sprang hinderbana.
Hur låter det? Som att jag lär honom att hela livet är en tävling och att komma tvåa är bara för loosers...? Fast, lite tävlingsinriktad vill jag att han ska vara måste jag erkänna. Efter passet frågade hans tränare om jag ville börja sälja barnkläder åt honom och om han kunde komma hem till mig och visa.
-Jag tänkte fortsätta köra lite på distansen första gången så kan vi gifta oss på avslutningen.
Skojar bara. Så sa jag inte. Men jag tackade nej :).
Sedan var vi en sväng på husvisning nere på gatan och kollade hus som vi inte kan köpa nu, men ack så coola!
Vad har ni gjort denna soliga söndag?

Långsamt farväl

Kalaset igår var super. Lek med bästa vännerna och god mat och tårta, samt glas, tallrikar, servetter och godispåsar i sann Anton-anda. Blixten McQueen regerade även där. Anton har berättat för alla: "Vet du, vi fick godispåsar med Blixten hos Alfons, men Mamma trodde det var Rorri". Så dum jag är!!

Idag har vi tagit farväl av nappförrådet och promenerat upp i skogen i Floda och letat upp det berömda nappträdet. (Det är ett under att vi klarade att sluta före 4-årsdagen, eller så är det egentligen jag som har velat ha kvar Anton som baby)! Efter att ha varit utan napparna sedan i onsdags tog Anton äntligen farväl av dem och fick som belöningen Blixten-resväska. I nappträdet hängde visst nappar från 70-talet så det är lite häftigt.

Nu råder lagen om all jävlighet här. Förutom att vi för tillfället sitter med dubbla boendekostnader, tre bilar eftersom en av två fick motorhaveri innan vi hann sälja den, MEN hade hunnit beställa en ny (där tar jag inget ansvar för jag är helt ointresserad av bilar och dess modeller, bara den är säker och HAR en motor samt fyra hjul och allt det där) så har även diskmaskinen lägligt nog tackat för sig. "Vad då, det är bara att handdiska?" Nej, det är inte så bara med två barn under en pågående flytt. Hmm, inget bra. Vi som skulle varit 18 pers här imorgon kväll. Ajjaj...