På väg

Det finns en stad som alltid är extra magisk för mig och det är Stockholm. Det är där jag växte upp och det är en av de vackraste städer som finns. Nu är jag på väg dit. På väg till lite egentid, lite fest, lite kurs (jag vill ju bli klok också), lite shopping och till en massa fina vänner. Ska träffa Emma, Kajsa, Kristin, Jennie, Jenny, Sara, Cecilia, Anna och Maria hade jag tänkt. Mycket att hinna med men jag måste passa på och dessutom är det viktigt att hålla mig upptagen. Jag har nämligen aldrig varit ifrån Harald tidigare och troligtvis hinner han somna innan jag är tillbaka.
Men nu ska jag ha några underbara dagar borta. Eller hemma. Jag ska hem. Stockholm är någonstans alltid hemma för mig. Men jag är för blödig och nostalgisk för att titta på huset där vi bodde. Det skulle göra ont. Vi åkte dessutom precis förbi vårt hus i Floda med tåget. Jag tittade inte. Bara lite. På de nya husen.

Tre bra, tre dåliga

Vi börjar med de bra.

1) En bil är äntligen såld, så nu har vi bara två och ser inte ut som miljöbovar och har lite små slantar
2) Har promenerat i tre kvart i det härliga regnet (ni såg rätt, jag gillar regn också) och kommit fram till viktiga, kloka beslut. Tänk att det ska krävas regn för det, alltså ;)!
3) Jag sov 1,5 h på dagen (händer aldrig oavsett hur lite jag sovit på natten)

Okej, nu kommer minuslistan:

1) Har sprängande huvudvärk över höger öga, i högra örat och i högra tinningen och vill kräkas. Migrän kanske orsakad av middagsluren?
2) Daniel lämnade Harald i soffan obevakad så han trillade och slog huvudet i soffbordet och sedan i golvet. Klantarsle, liksom!!
3) Farmor är sämre. Hon är den sista som är kvar. Jag tycker att vi ska växa, men inte bli gamla och dö. Jag gillar det inte. Jag ogillar att förlora människor.

Sol och stjärnsmäll med racket

Hoppas alla har fått lite sol ute idag så smittar det av sig in i sinnet. Det har gett mig sinnesro för dagen i alla fall. Och tur det för jag lade mig två inatt. Vet inte vad det är med mig och mina vakna nätter men jag är beroende av min egen tid när alla andra sover.

Helgen bjöd inte på något vidare väder men det var härligt med besök av Antons bästisar och deras fina mammor i fredags, besök av mina föräldrar i lördags samt dop av min kusins dotter. Bäst av allt var Antons idrottsskola i söndags; han visade sig kunna spela badminton vid första besöket. Min stjärna!!

Söta Harald och snälla Mamma i Kitty-rosa

Han kan stå! I några få sekunder står han dessutom utan att hålla i sig. Lyckades dock inte fånga de sekunderna på bild se kanske var de väldigt korta. Men det är bedårande och han äans stolta min och våra berömmande ögon strålar ikapp.

Igår var jag på intervju för en chefstjänst. Spännande, men de som intervjuade mig återkom två gånger till hur "ung" jag var. Andra och sista gången skrattade jag och sa "tack". Det var ju kul att höra. Jag tror att det gick helt ok och kände mig nöjd efteråt. När jag satte mig i bilen på väg därifrån och trätt på mig pilotglajorna och den svarta skinnjackan igen kom jag på hur jag var klädd i övrigt. ROSA tröja såklart med söta pärlörhängen och håret i hästsvans. Tror fan att jag såg ung ut eller närmare snäll. Hahaha! Nästa intervju får rosa stanna hemma och Pippis häst Lilla Gubben får monopol på frissen.  Han är kanske den enda över 30 som kommer undan med den idag... Men det vore kul att gå vidare. Bara jag inte gör det för att jag ser ut som Pappas flicka i rosa.

Nästan ensam lördagkväll

Det fanns en tid för inte alltför länge sen då det värsta som fanns vore en lördagkväll ensam hemma. Under åren har de varit lätträknade. Jag tror faktiskt att min ena hand kan räkna mina lördagkvällar ensam hemma under åren mellan 18 0ch 28, nästan längre tillbaka i tiden. Bristen på lördagar spenderade på egen hand berodde på min inneboende rastlöshet. Den finns nog kvar. Men den får inget utrymme. Och heller inte ensamma lördagkvällar. Som jag har lärt mig att älska.

Ikväll är sambon ute på galej. Jag älskar de kvällarna. Ännu mer än jag älskar de kvällar då jag själv är ute på galej. Det är underbart att vara ensam vaken i huset. En lördag. För även om man ska upp tidigt dagen efter är det inte bråttom. Det GÅR att älska sina barn mest av allt i hela världen men ändå ibland älska när de sover. Faktiskt. Och det gör de nu. Och jag ska måla. Och skriva. Och vara uppe länge. Längre än vanligt med andra ord. Vad gör ni?

Bra dag och jag bara skrattar

Skriet från fina gatan har upphört. Istället har det bytts ut till skratt med klang av självironi. Vi är så jävla klumpiga. Vi skulle ju gjort fler besiktningar. Status är nedslag på ersättning från de förra ägarna avseende det, i duschrummet, felplacerade proppskåpet samt den felaktiga marknadsföringen om "nytt duschrum", som bara var omkaklat. Står med ett annat nyrenoverat badrum med bubbelbadkar och golvvärme som inte kan inkopplas pga livsfara, enl elektriker samt byggare. Jag tror dem. Och jag skrattar.

Idag har annars varit en mysig dag med lek vid Aludden med Antons bästis Viktor och sedan hel
Eftermiddag hos sysslingarna. Anton bråkade visserligen med alla vid hemmarsch, troligtvis en reaktion och försök att förlänga leken. Jag sa att vi träffar Viktor snart igen, om inte före till påsk. Hjärtat mitt letade upp ett påskägg ur en flyttlåda och sa:
- Här ska mitt och Viktors godis vara sen.
Tur att någon har koll på all röra och lådor, jag har det inte. Jag bara skrattar åt eländet. Allt skulle bli så bra här. Ju.

En gammal vän är som en vacker spegel

Ovanstående citat är en favorit.
Visst ger det energi att prata med en gammal vän? En sådan vän som har känt en längre än halva livet och som kan ens historia (vad gammal jag låter, jag som alltid känner mig som tonåring) och ändå tycker om en, och alltid finns där oavsett var man bor och i vilken fas i livet man befinner sig i? Pratade med tre riktiga energigivare idag, varav en jag känt sedan konfirmationen och vi har aldrig bott i samma stad men ändå alltid följts åt. Dubbelgilla!!