För många val och vitsipporna har vissnat

Innan vi flyttade gick Anton på ett jättebra dagis som hette Vitsippan. Nu är han på ett mindre bra med stor personalomsättning med enbart två fastanställda som började i januari respektive april. Han lekte med alla på det förra dagiset och inte med så många på det nya. Når jag frågade en av fröknarna om det fick jag svaret:

"De är äldre, de som han försöker vara med, och har känt varann länge och bor nära varann. Det är lite svårt att komma in i den gruppen".

Opsykologiskt svar., tycker jag. Till saken så har vi fått plats på två andra ställen som verkar jättebra men de ligger 5 respektive 8 km bort och nu äntligen har han börjat vara med i gruppen när han hämtats. Men då får vi reda på att tre stycken på hans befintliga dagis ska byta avdelning men de kan inte låta fler byta över. Vi har varit och besökt de andra två ställena och vi fick mys-vibbar och kan vara beredda att köra en bit för lämning och hämtning. Efter ett besök på ett ställe frågar vi vår son om han tyckte det var bra, varpå han svarar "ja".

"Vill du hellre gå på det dagiset än där du går idag?", frågar jag.

"Nej. Det finns ett dagis i Floda. Ett dagis som heter Vitsippan. Där skulle jag vilja gå en dag igen. Med alla mina vänner", svarar Anton.

"Men det kan ju inte bli så nu".

Dött lopp. För- och emotlistan är låmg. Alldeles för lång. Och deadline för att bestämma oss var idag egentligen. Mitt hjärta gör ont. Hoppas bara inte att lillkillens gör det.

En tanke till miljön och era små

Ja, om man inte orkar värna om miljön kanske barnen i alla fall smäller lite högre.
Jag tog min kaffekopp och tog på mig ett par blekblå jeans. Rusade direkt efter Harald som försökte stoppa batterier från fjärrkontrollen i munnen och spillde min nationaldryck (kaffet) över hela jeansen när jag hastigt lade bort koppen Jag hinner aldrig numera med att dricka varmt kaffe så det var ingen fara med mig. Jag var dock lite irriterad över att behöva byta jeans igen så när jag bytte på Harald fick jag en briljant ide: våtservetterna! Vi provar! Sagt och gjort. Och kaffefläckarna går att se om man letar, men är inte särskilt framträdande för sådana jeans blir ju skitiga efter en timma eller två ändå. Undrar vad det är i de där servetterna egentligen? De kommer i alla fall aldrig mer att användas till annat än nödfall vid nummer två. Ren kommer ju lilla Harry Barry att bli, något som är säkert men ajaja alltså...

Blir ingen före-bild, bara efter men alla vet ju hur kaffefläckar ser ut. Våtservetterna kan ju användas till annat också, som en ersättning för "ta bort" och  "Vanish",.

Goodbye Yellow Brick Road. Läs "Hejdå förbaskade väg"

Ja, den får ju stå kvar men äntligen kanske jag slipperatt drömma närgående mardrömmar om den. Skrev ett mail om att jag inte vill lägga den tid och engagemang som Vägföreningen verkar kräva (möte 1 ggrmån, hejhallå och hjälp, liksom). Fyra gånger denna vecka har de därefter varit och knackat på och tjatat (nej, jag överdriver inte). I onsdags blev det bråk när en man i 70-årsålden kom hit och försökte få mig att skriva under ett dokument om att jag är sekreterare fr o m datum 2011-xx-xx blablabla. Och detta när jag var ensam med barnen. Jag vägraqde och då klev han in i hallen och höjde rösten och sa bland annat:
- Det var du själv som ville vara sekreterare. Det är ingen som har tvingar dig. Det går inte att bara sådär skicka ett mail om att man vill avgå! Så nu ska du lyssna noga för en gång skull.
- Vad menar du att jag ska lyssna "för en gångs skull?" Varför pratar du på det där sättet? Nu vill jag att du går för du skrämmer min son och jag vill varken ha med dig eller föreningen att göra mer", svarade jag.

Diskussionen avrundades lite bättre. Ett måste mindre. Pratade med Robot-grannen som skrattade och sa att "den där föreningen består av ett gång som har hemskt gott om tid över och har påtryckningar från kommunen att ha in ungt blod. Så gick dem till dig direkt, jaja..."

Nu ska jag sluta att tjata om den där föreningen då de förhoppningsvis slutar att tjata på mig. Förresten är vägar en viktig fråga och roligt att jobba med. Men inte som ideellt tidsfördriv och definitivt inte  när man känner sig någorlunda lurad.

Ah, imorgon ska hela familjen åka Volvo familjebil på vägen in till Göteborg och äta brunch. Känns nästan som i unga dagar. Hihi, undrar vad jag ska ha på mig? Nej, inte så seriöst, men det ska bli kul. Jag älskar brunch! Det är min grej. Det och saltlakrits. Och John Ajvide Lindkvists nya bok och lite annat :)

En robot som sotare?

- Mamma, kolla robot, ropar Anton entusiastiskt.
- Mm, svarar jag och  tittar på hans Star Wars robot som heter R2D2 och som följde med ett Happy Meal.
Låter gör roboten till och med. Kul, kul...
- Titta robot!
Återigen tittar jag på Happy Meal-roboten men Anton tittar åt ett annat håll.
- Ja, robotar är coola, säger jag entusiastiskt och tar upp lilla R2D2.
- Mamma, titta robot! Titta vad han gör! Han står på taket!
DÅ faller poletten äntligen på plats. Vår granne ROBERT står på taket och leker Madicken eller kanske Mia eller gör annat kul.
- Man kan kalla han Robban också, säger Anton pedagogiskt och entusiastiskt.
- Robban blir nog bra, svarar jag och skrattar.
Jag skrattar rätt mycket. Och hjärtligt.

 Robot enligt önskemål. Robert ville inte vara med på bild. Han är upptagen med att vara Karlsson på taket just nu.

Utmattad

Usch! Är totalt utmattad, som rubriken skvallrar, för femte dagen i rad. Slutade ju att äta järn- och B12- tillskott för ett halvår sedan då värdena återgått till det normala.
Dagen kommer att bli lång men fantasin är obefintlig. Hmm, hur kul är det för barnen att hänga på morsan när hon köper kosttillskott och hinkar i sig kaffe. Hjälp!!

Mitt hjärta har fyllt år igen

Min stora kille har fyllt fyra. Lustigt nog befann jag mig på exakt samma ställe vid samma tidpunkt som jag befann mig fyra pr tidigare när värkarna satte igång på allvar. Och det var inget ställe jag besöker ofta; Max i Allum. Var där efter att ha hämtat ut ett paket i Floda för min adressändring vill inte ge med sig och fungera friktionsfritt.
Antons födelsedag firades på Liseberg och på helgen var det kalas. Inget finns dokumenterat på bild för fotografen glömde sin uppgift. Jag bakade och förgiftade alla, tror jag. Gästerna på lördag blev kassa i magen och de på söndag blev förkylda. Osis och skämmigt. Själv har jag kräkts idag. Men nej, jag är inte gravid. Nummer tre får ta ett senare tåg. Även om Harald nästan är så stor att jag börjar sörja hans bebistid. Snart ett år. Tänk vad tiden går fort! Tid är det enda vi har så den ska läggas på rätt saker. Just nu känns det rätt att läsa ett kapitel i en ny däckare och sedan försöka få minst 6 h sömn. God att gott folk! Sweet Dreams!

Vi och dom och han och hon

- Jag har hört att hon ska vara helt psycho. Typ schizo.

Kommentaren kom inte från mig och den gällde heller inte mig. Den kom från en tjej som jag mött  tre gånger i livet. Hon bor i samma stad som mina föräldrar, är sötr och har ett vanligt namn med ovanlig stavning. Mer vet jag inte om henne.

- Hon har ett lite annat bagage än de flesta.

Svaret kom från mig. Egentligen är det inte konstigare att ha ont i själen än ont i kroppen. Från början har vi bara de former som vi är stöpta i att utgå ifrån. Därefter har vi möjligheter som är beroende av den miljö som vi först exponeras mot. Några år senare utvidgas denna miljö men det är svårt att helt ändra grundförutsättningar även om vi idag har oanade möjligheter, som säkerligen gör oss tokiga. Ofta slutar det med att vi väljer vägar som liknar våra föräldrars. Det är då vi kanske blir riktigt tokiga. Eller inte :).

En person som lider av en psykisk åkomma kan hjälpa det lika lite som en person som exempelvis är förlamad i benen. Vi styrs av arv. miljö, lyckliga och olyckliga omständigheter, rätta val och fel val. Att klassificera människor som psykiskt störda känns som en vanlig företeelse inom den vardagliga stigmatiseringen. Ett litet avtramp från de sociala normer som råder inom en liten grupp så kan man vara körd. Etiketteringen därefter är ett bevis på bekräftelse för dem som tar avstånd från sjuka  personer. Ett bevis på att deras egen identitet inte är hotad.

- Vi jobbade ihop men man var typ rädd för henne, fortsatte tjejen med det vanliga namnet men ovanliga stavningen.

Där hade vi avståndstagandet och bekräftelsen att "jag är normal". "Vilken tur jag har haft som bara lider av besluts- och bakfylleångest", tänker jag. (Det senare mer sällan).

Vi läser gärna självhjälpsböcker som i slutändan bara liknar varann och tittar på halvkommersiella talkshows från USA gällande självhjälp och gör det till absolut sanning och leker gladeligen amatörpsykologer i andras jobb- och relationsfrågor. Utöver det använder vi oss av medierna men vill inte se en verklighet. Vi betraktar exempelvis gärna psykiska åkommor på film (Black Swan, Stulna år, I rymden finns inga känslor etc) men flyr och tar avstånd när vi stöter på en sådan människa i det verkliga livet. De finns. Och det händer att de blir sjuka. Men även att de är friska.

 

Högmodig? Nej, bara äldre och sminkad. Men försöker att bli klokare för varje dag.

Vilken bra helg detta har varit med tjejfest, strandpromenader och sushi! Och två dagar utan att Vägföreningen har tjatat på mig! Meddelade ordföranden, inför publik att detta inte var något för mig och att känner mig blåst på detta eftersom jag varken har tid el engagemang till att lägga ner mer tid än ett möte var 3e månad o protokollföra det. "Japp, japp. Jag mailar dig all info. Hejdå" fick jag som svar. Daniel bekräftade att jag varken var velig eller otydlig som jag ofta är över telefon. Dagen efter kom ett mail från en andra och dagen efter från en tredje medlem. Sjukt eller? Särskilt när min granne skrattade åt mig och sa att den gamle sekreteraren bönat o bett länge om att få sluta, och att det ar typiskt dem att lura på någon ny en styrelsepost. Hur kul som helst. Hoppas att jag fortfarande får använda vägen jag bor på om jag avgår.

Jag är så snäll och blond ibland

Titulerar mig fortfarande som blondin trots att jag, de senaste fyra åren (i hemlighet?) besöker frisören 2 ggr/år för att behålla min ursprungsfärg. Men fan, rötterna blir svartare för varje år!
Hursomhelst är jag på vissa sätt lite blond i skallen för jag ser till att hålla igång för att må bra. Det vill säga, jag mår bra av mycket att göra. Dock har jag inte lyckats särskilja på mycket och för mycket. Där emellan befinner sig något som inte syns eller känns, men strax efter "mycket" finns en omtalad vän som även går under benämningen "den berömda väggen" som är ett slang för utbrändhet. Jag är ju så positiv och tackar aldrig nej, så när en kvinna som bor gatan nedanför undrade om jag ville sitta med i Vägföreningen här blev svaret "ja". När de sedan frågade om jag ville vara med i styrelsen blev svaret även ja. Vips så var jag sekreterare för en Vägförening på min nya ort där jag inte ens hittar hem. De ringde mig igår och ville ha med mig på städdagen då min sons fyraårsdag ska firas. Då sa jag nej. Sen ringde de mig idag vid klockan 14 när jag inte hade tid att svara. De pratade in ett meddelande. Jag hann fortfarande inte ringa upp. Jag har två barn och jag ville hjälpa Anton med hans nya Toy Story grejer. Då kom de och knackade på när jag stekte pannkakor som bäst. Eh..? Visserligen ett trevligt par i 75-årsåldern men ändå. "Är du SÅ nyinflyttad? Och två små barn? Och då fick du sekreterarposten? Vi skulle lämna lite pärmar till dig att gå igenom", säger den snälle mannen. Ojdå! Jag tror inte de pärmarna luktar jordgubb. Och att de heller inte har Kitty på. Fan för att vara en snabb ja-sägare! Jag vill flytta så jag slipper uppdraget! Hjälp mig! Varför säger jag inte "nej" först för att sedan återkomma med ett "ja" om jag ev hinner. Det glödhet alla mer än en som backar eller som bara stressar. Eller som går in i en vägg. Nu går jag in i väggen. Jag vet det. Hejdå!

"The more I give up, the more I seem to gain"

Visst är det så? Vår eviga jakt på lyckan får återigen luft under vingarna och det skriker i vårt ha-begär och vi känner statusstressen komma ikapp oss när vi stöter på något i "borde" ha. Det är inte prylen i sig som ger någon lycka istället är det drömmarna som sätts igång av vårt alter-ego.

Jag försöker stanna upp och tänka till, ibland. Då uppskattar jag faktiskt enkelhet (tro det eller ej). Idag har varit en härlig dag i all enkelhet. Utan något speciellt på agendan förutom kompisbesök och deklaration. Jag klarade mig en dag till utan mitt fina halsband. Som jag aldrig köpte. Och som jag kanske klarar mig utan.