Jag är så snäll och blond ibland

Titulerar mig fortfarande som blondin trots att jag, de senaste fyra åren (i hemlighet?) besöker frisören 2 ggr/år för att behålla min ursprungsfärg. Men fan, rötterna blir svartare för varje år!
Hursomhelst är jag på vissa sätt lite blond i skallen för jag ser till att hålla igång för att må bra. Det vill säga, jag mår bra av mycket att göra. Dock har jag inte lyckats särskilja på mycket och för mycket. Där emellan befinner sig något som inte syns eller känns, men strax efter "mycket" finns en omtalad vän som även går under benämningen "den berömda väggen" som är ett slang för utbrändhet. Jag är ju så positiv och tackar aldrig nej, så när en kvinna som bor gatan nedanför undrade om jag ville sitta med i Vägföreningen här blev svaret "ja". När de sedan frågade om jag ville vara med i styrelsen blev svaret även ja. Vips så var jag sekreterare för en Vägförening på min nya ort där jag inte ens hittar hem. De ringde mig igår och ville ha med mig på städdagen då min sons fyraårsdag ska firas. Då sa jag nej. Sen ringde de mig idag vid klockan 14 när jag inte hade tid att svara. De pratade in ett meddelande. Jag hann fortfarande inte ringa upp. Jag har två barn och jag ville hjälpa Anton med hans nya Toy Story grejer. Då kom de och knackade på när jag stekte pannkakor som bäst. Eh..? Visserligen ett trevligt par i 75-årsåldern men ändå. "Är du SÅ nyinflyttad? Och två små barn? Och då fick du sekreterarposten? Vi skulle lämna lite pärmar till dig att gå igenom", säger den snälle mannen. Ojdå! Jag tror inte de pärmarna luktar jordgubb. Och att de heller inte har Kitty på. Fan för att vara en snabb ja-sägare! Jag vill flytta så jag slipper uppdraget! Hjälp mig! Varför säger jag inte "nej" först för att sedan återkomma med ett "ja" om jag ev hinner. Det glödhet alla mer än en som backar eller som bara stressar. Eller som går in i en vägg. Nu går jag in i väggen. Jag vet det. Hejdå!